En Oankar, den ursprungliga energin, förverkligades genom den gudomliga lärarens nåd
Vaar Four
Oankar omvandlas till former skapade luft, vatten och eld.
Sedan skilde han jord och himmel åt och kastade två lågor av sol och måne mellan dem.
Vidare skapade livets fyra gruvorna Han skapade åttiofyra lacs av arter och deras djurkulor.
varje art föds ytterligare myriader av varelser.
Bland dem alla är den mänskliga födelsen den sällsynta. Man bör, i just denna födelse, befria sig själv genom att kapitulera inför Gurun.
Man måste gå till helig församling; medvetandet bör slås samman i Guruns ord och odla endast en kärleksfull hängivenhet, man bör åta sig att följa den väg som Gurun visar.
Genom att bli altruist blir mannen älskad av Gurun.
Jorden är den mest ödmjuka som undviker egot är fast och stadig.
Djupt rotad i styrka, dharma och belåtenhet förblir den lugn under fötterna.
Genom att röra vid helgonens heliga fötter blir det tidigare värt ett halvt öre nu värt lacs.
I kärlekens regn blir jorden mättad av förtjusning.
Endast de ödmjuka blir prydda med härlighet och jorden, när man suger i Herrens kärleks bägare blir man mättad.
Bland brokig flora, söta och bittra smaker och färger på jorden skördar man vad man sår.
Gurmukhs (i sin ödmjukhet som jorden) får frukt av glädje.
Människokroppen är som aska men i den är tungan beundransvärd (för dess fördelar).
Ögonen ser former och färger och öronen tar hand om ljuden - musikaliskt och annat.
Näsan är luktens boning och därför förblir alla dessa fem kurirer (av kroppen) hängivna åt dessa nöjen (och blir meningslösa).
Bland dessa alla är fötterna placerade på den lägsta nivån och de förkastande egot har tur.
Den sanna gurun tar bort egots sjukdom genom att ge behandling.
Guruns sanna lärjungar rör vid fötterna och bugar och följer instruktionerna från gurun.
Den som blir ödmjuk och död för alla begär är den sanne lärjungen.
Det minsta fingret respekteras och pryds genom att få det att bära ringen.
Droppen från molnet är liten men densamma men att komma in i skalets mynning blir en pärla.
Saffransväxten (Messua ferria) är liten men densamma pryder pannan i form av vigningsmärke.
De vises sten är liten men förvandlar legering av åttio metaller till guld.
I huvudet på en liten orm förblir juvelen som människor ser med förundran.
Av kvicksilver framställs elixir som är ovärderligt.
De som undviker egot låter sig aldrig uppmärksammas.
Det är en fråga värd att fundera över hur eld är varm och vattenkall.
Branden smutsar ner byggnaden med sin rök och vatten renar den. Detta faktum kräver guruns vägledning.
I familjen och dynasti eld är lampa, och till vatten hör en större familj av lotusblommor.
Detta är välkänt över hela världen att mal älskar eld (och blir bränd) och svart bi älskar lotus (och vilar i den).
Eldslågan går upp och som en egoist beter sig ondskefullt.
Vatten går mot låg nivå och har egenskaper av altruism.
Gurun älskar honom som förblir ödmjuk av naturen.
Varför galnare är den snabba färgen och safflor tillfälligt.
Madderns rötter sprider sig i jorden, den tas först ut och sätts i gropen och stöts med trästötar.
Sedan krossas den till en tung kvarn.
Den lider vidare av smärtan av att kokas och dekoreras i vatten och då är det bara den som pryder (med snabb färg) den älskades kläder.
Saffloret kommer upp från den övre delen av det taggiga ogräset Carthamus tinctoria och ger sin djupa färg.
Tillsätt syrta i det, kläderna färgas och de förblir färgade bara i några dagar.
Den lågfödda vinner helt och hållet och den så kallade höguppen blir besegrad.
Liten myra blir bhringi (ett slags surrande bi) genom att hålla sällskap med den.
Tydligen ser spindeln ut att vara liten men den tar fram och sväljer (hundra meter) garn.
Honungsbi är litet men dess söta honung säljs av köpmän.
Silkesmask är liten men kläderna som tillverkas av dess fiber bärs och erbjuds vid bröllopstillfällen och andra ceremonier.
Yogis som stoppar in den lilla magiska bollen i munnen blir osynliga och går oupptäckta på avlägsna platser.
Strängar av små pärlor och ädelstenar bärs av kungar och kejsare.
Vidare framställs ostmassan genom att blanda en liten mängd löpe i mjölk (och på så sätt erhålls smör).
Gräs trampas under fötterna men stackaren klagar aldrig.
Kon medan den äter gräs förblir altruist och ger mjölk till de fattiga.
Av mjölk görs ostmassa och sedan av ostmassa tillagas smör och läcker smörmjölk etc.
Med det utförs smör (ghee) homs, yajnas och andra sociala och religiösa ritualer.
Dharma i form av mytologisk tjur som tålmodigt bär och börda av jorden.
Varje kalv producerar tusentals kalvar i alla länder.
Ett grässtrå har oändlig utsträckning, dvs ödmjukheten blir basen för hela världen.
Små sesamfrön spirade och det förblev lågt och fick sig inte nämnt någonstans.
När det kom till sällskap med blommor, blev det tidigare utan doft nu doftande.
När den tillsammans med blommor krossades i kross blev det parfymolja.
Gud, de orenas renare, utförde en sådan underbar bedrift att den väldoftande oljan gav kungen njutning när han fick ett meddelande på hans huvud.
När den brändes i lampan kom den att kallas kuldipak, dynastins lampa tändes vanligtvis för att fullborda människans sista riter.
Från att lampan blev collyrium smälte den samman i ögonen.
Det blev jättebra men lät sig aldrig kallas så.
Bomullsfröet blandades med damm.
Ur det fröet dök bomullsväxten fram, på vilken bollarna log obehindrat.
Bomullen rensades av rensningsmaskinen och efter kardning.
Att göra rullar och spinna, tråden gjordes av det.
Sedan genom sin varp och waft vävdes den och fick lida att bli färgad i kokande kittel.
Saxen klippte den och den sattes fast med hjälp av nål och tråd.
Därmed blev det tyg, medlet för att täcka över andras nakenhet.
Fröet av granatäpple smälter samman i damm genom att bli damm.
Samma gröna färg pryds av blommor i djupröd färg.
På träd växer tusentals frukter, var och en av frukterna är godare än en annan.
I varje frukt finns tusentals frön som produceras av ett frö.
Eftersom det inte finns någon brist på frukt på det trädet så är gurmukhen aldrig oförberedd på att inse njutningen av frukterna av nektar.
Med plockningen av frukten bär trädet om och om igen, att brista i skratt bär mer frukt.
Således lär den store gurun ut ödmjukhetens väg.
Dammet av sand som förblir guld blandat i hålls i en kemikalie.
Sedan efter tvätt tas guldpartiklarna ut ur det som väger från milligram till gram och mer.
Lägg sedan i degeln smälts den och till guldsmedens glädje omvandlas den till klumpar.
Han gör löv av det och med hjälp av kemikalier tvättar han det glatt.
Sedan omvandlat till rent guld blir det kvickt och värt att testas med prövsten.
Nu i myntverket är den gjuten till ett mynt och förblir glad på städet även under hammarslagen.
Sedan blir det ren muhar, ett guldmynt, deponeras det i skattkammaren, dvs guldet som fanns i dammpartiklarna på grund av sin ödmjukhet, visar sig i slutändan vara ett skattkammares mynt.
Att blanda med damm blir vallmofröet ett med damm.
Blir en härlig vallmoväxt och blommar med brokiga blommor.
Dess blomknoppar tävlar med varandra för att se vackra ut.
Först att vallmo lider av en lång tagg men som efteråt blir cirkulär antar formen av baldakin.
Att bli skivad det sipprar sin saft av blodets färg.
Sedan i festerna, som blir kärlekens bägare, blir det orsaken till att förena bhog, njutning, med yogan.
Dess missbrukare kommer till fester för att smutta på det.
Full av juice (sockerrör) är gott och vare sig det talar eller inte, under båda förhållandena är det sött.
Den lyssnar inte på vad som sägs och ser inte det som är synligt, dvs i sockerrörsfältet kan man varken lyssna på någon annan eller en person är synlig i det.
När knutarna av sockerrör i form av fröer sätts i jorden, spirar de upp.
Från en och samma sockerrör växer många växter, var och en vacker från topp till botten.
Den krossas mellan två cylinderformade rullar på grund av dess söta juice.
Värdiga människor använder det på gynnsamma dagar medan de ogudaktiga också använder det (genom att förbereda vin etc av det) och går under.
De som odlade sockerrörens natur, dvs. inte utsöndrar sötma även om de är i fara, är verkligen orubbliga personer.
En härlig molndroppe faller från himlen och mildrande dess ego går in i munnen på ett skal i havet.
Skalet, som stänger sin mun, dyker ner och gömmer sig i underjorden.
Så fort klunken tar droppen i munnen går den och gömmer den i hålet (med stöd av en sten etc.).
Dykaren får tag i den och den låter sig även fångas för försäljning av altruistiskt sinne.
Styrd av känslan av välvilja blir den krossad på sten.
Att veta väl eller omedvetet ger en gratis gåva och ångrar sig aldrig.
Alla sällsynta får ett så lyckligt liv.
Med diamantborrskär skärs diamantbiten gradvis, dvs med diamantbiten från Guruns ord genomborras sinnesdiamanten.
Med tråden (av kärlek) förbereds en vacker sträng av diamanter.
I den heliga församlingen, förenar medvetandet i Ordet och undviker egot, lugnas sinnet.
När man erövrar sinnet bör man överlämna det (före Gurun) och anamma gurmukhernas dygder, de Guru-orienterade.
Han borde falla på helgonens fötter eftersom inte ens den önskegivande kon (Kamadhenu) är lika med stoftet från helgonens fötter.
Denna handling är inget annat än att slicka den smaklösa stenen även om otaliga smaker av söta juicer man strävar efter.
Sällsynt är sikherna som lyssnar på (och accepterar) guruns läror.
Genom att lyssna på guruns läror blir sikhen vis internt även om han uppenbarligen ser ut att vara en enkel person.
Han med full omsorg håller sitt medvetande inställt på Ordet och lyssnar på ingenting förutom Guruns ord.
Han ser den sanna gurun och utan de heligas sällskap känner han sig blind och döv.
Guruns ord han tar emot är Vahiguru, den underbara Herren, och förblir tyst nedsänkt i förtjusning.
Han böjer sig på fötterna och blir (ödmjuk) som damm som fortsätter att kväva fötternas (Herrens) nektar.
Han förblir inblandad som ett svart bi i lotusfötterna (av gurun) och lever i detta världshav förblir inte utsmetat (av dess vatten och damm).
Hans liv är en befriad under livet på jorden, dvs han är en jivanmukt'.
När man förbereder visp av till och med håret på ens huvud (gurmukh) bör man vifta med den på helgonens fötter, dvs han bör vara extremt ödmjuk.
Han badar på pilgrimsplatsen och ska tvätta guruns fötter med kärlekstårar.
Från svart kan hans hår bli grått, men med tanke på sin tid att gå (från den här världen) borde han i sitt hjärta vårda Herrens symbol (kärlek).
När en, som faller för guruns fötter, själv blir till damm, dvs helt tar bort egot från sitt sinne, välsignar och förpliktar den sanne gurun honom också.
Han borde bli svan och lämna svart visdom av kråka och borde själv utföra och få andra att utföra pärlliknande ovärderliga handlingar.
Guruns läror är mer subtila än håret självt; sikherna bör alltid följa dem.
Guruns sikher går över världshavet i kraft av sin bägare full av kärlek.
Fikon är kosmos för den insekt som lever i den.
Men på träd växer miljontals frukter som förökar sig ytterligare i otaliga mängder.
Trädgårdar finns med otaliga träd och likaså miljontals trädgårdar i världen.
Miljontals universum finns i ett enda litet hår av Gud.
Om den snälla Gud visar sin nåd, först då kan en gurmukh njuta av den heliga församlingens glädje.
Först då han faller på fötterna och blir stoft kan den ödmjuke forma sig själv enligt Herrens gudomliga vilja (hukam).
Först när egot raderas, realiseras och identifieras detta faktum.
Förblir osynlig i två dagar, tredje dagen ses månen i liten storlek.
Förmodas pryda pannan på Mahesa, folk böjer sig för den om och om igen.
När den har uppnått alla sexton faser, dvs på fullmånnatten, börjar den avta och når återigen läget för den första dagen. Folk bugar nu inför det.
Nektar stänks av dess strålar och den bevattnar alla törstiga träd och fält.
Frid, belåtenhet och cool, dessa ovärderliga juveler skänks av det.
I mörker sprider den ljus och ger meditationstråden till chakoren, den rödbenta rapphönan.
Bara genom att radera dess ego blir det en ovärderlig juvel.
Genom att bara bli ödmjuk kunde Dhru se Herren.
Gud, tillgiven mot de hängivna, omfamnade honom också och den egolösa Dhruv uppnådde den högsta äran.
I denna dödliga värld beviljades han befrielse och sedan fick han en stabil plats på himlen.
Månen, solen och alla de trettiotre crores änglar cirkulerar och kretsar runt honom.
Hans storslagenhet har tydligt beskrivits i Veda och Purana.
Berättelsen om den omanifesterade Herren är extremt mystisk, obeskrivlig och bortom alla tankar.
Endast gurmukher kan få en glimt av honom.